Jacques Tassin har skrivit en bok som handlar om träd. Om denna märkliga växt som varit så framgångsrik genom evolutionen att man utan överdrift kan säga att vi idag lever på "trädens planet". Allt liv på jorden är sammanlänkat med träden. Träden är utåtriktade. Ett träd är som en levande hinna som omsveper sin döda kärna. Med hela denna hinna, hela denna yta, som utgörs av bladen, barken och rotsystemet, vänder sig trädet ut mot världen, för att ge och ta emot. Träden är helt och hållet inriktade på anpassning och på samarbete med sin miljö, med bakterier och svampmycel och med omgivande träd och växter. Trädet skapar självt den organiska materia som det består av, helt biologiskt nedbrytbar och gränslöst förnybar. Trädet är energimässigt självförsörjande, det fixerar koldioxiden i luften och producerar syre, det renar atmosfären och vattnet, och lindrar klimatets ytterligheter. Det är följsamt och stillsamt och konsumerar föga i jämförelse med vad det producerar. Det är hållbart ur alla synvinklar. Allt detta gör trädet till en stor inspirationskälla. Trädet visar de mänskliga samhällena ett sätt att vara. Principen för trädets uppbyggnad (alltså stammen som övergår i grenar och sedan i allt finare förgreningar) syns också i människans lungor, blodsystem och nervsystem. Även floddeltan och mycket annat i naturen har denna uppbyggnad. Och samma utseende har märkligt nog Darwins skiss över arternas utveckling. Trädets uppbyggnad är med andra ord ett exempel på hur evolutionen ritar en skiss över sig själv. Och kanske inte bara en skiss över evolutionen utan över förändringar och utveckling över huvud taget. Till och med människans språkliga och kulturella utveckling förlöper på samma förgrenande vis som ett träd växer. Jacques Tassin är forskare i växtekologi vid forskningsinstitutet CIRAD med högkvarter i Paris. Han har skrivit flera böcker om människans relation till.