Jag mötte Tim första gången för två år sedan. Han satt där i lunchrummet, svart som en krater, slarvigt ihoplappad av Mgla, Shining och andra helvetesvittnen. Patcharna som bepansrade blev paradoxalt också sprickorna och vägen in – tur att jag kunde tyda sådana hieroglyfer. Placerad här som sista samhällsinsats istället för/innan bänken på Öster – eller? Man visste inte till en början och veckorna gick men långsamt bjöd Varg, Kvarforth och Dead in till succesivt längre samtal. Samtal mest om BM först men ganska snart öppnade sig en Marianergrav av udda och värdefulla kunskaper. Tim lät mig titta och förstå och när jag väl passerat den av samhället uppspikade skylten ”Vänd tillbaka – här finns ingenting att se!” började det sotsvarta skifta i opaliserande blå, rosa och gul. En dag sa Tim till mig ”Jag skriver dikter…”. Ååå nej, hade jag 665 gånger av 666 annars tänkt… men inte denna gång. Veckor har blivit till år och idag är denne underjordsseglare inte bara min vän utan också ”riktig” kollega. Symbiotiskt, där han guidar oss i underjorden och vi guidar honom i överjorden. Mer än 100 dikter har det blivit. En del är jävligt tunga, men det är jävligt tungt på vissa ställen där i underjorden. (Tungt i överjorden också, men det är en annan historia). Hursomhelst, du håller i din hand en skatt, ett värdefullt vittnesmål som börjar från botten och gräver sig ner, ner till jordens mittpunkt, in till ångestens kärna. Språkligt är han sin egen. Snedvridna versmått, hip hop-rytmatiskt, kryptiskt sluten kontra febrigt mässande – livet/språket ner i en blender och sedan uthällt på vita ark, minutiöst sedan utskrapat till det motiv han vill visa.