Tidvatten strömmar in och utplånar sakta livets spår i sanden. Ett tjugotal minnesporträtt av döda vänner och närstående flätas samman med tankar på vägen genom åren – från upptäckterna av Stockholm i tolvårsåldern till den oväntade lyckan i den sena kärleken. Vemodiga stråk blandas med komik och humor i en hyllning till läsande och skrivande, till hur andra formar oss till nya möjligheter. I ett förtätat, uttrycksfullt språk, med skarpögda detaljer och en i grunden hoppfull livssyn sammanfattar Per Wästberg över åttio års författarskap. ”Skriva är ett av många sätt att lära sig läsa. Böckerna har varit min lekplats, mitt nöjesfält, mitt universitet. Bokstäverna är mitt rikes budbärare med kunskap och fantasi i ständigt nya föreningar. Även då jag varit som mest utåtriktad, resenär i handlingens värld, hade jag varit olycklig utan timmar för att skriva och, viktigare, läsa andras förunderliga skapelser.”[Bokinfo]